jag och mina estrelor

Nu är det mycket om den hunden här på bloggen men det har varit mkt kring honom.

Var till Gävle förra veckan, fick besked om att kulan med största sannolikhet aldrig kommer på plats. Så mycket huvudbry dom där pungkulorna orsakat så ska det bli en fröjd att knipsa bort dom. Ozzy får se fram emot ett liv som kastrat.  Lite som Farinelli… bedövande vacker men okapabel till att tillverka barn.

Det märkliga är att några frågat om jag ska göra mig av med honom nu. Skulle aldrig falla mig in. Han kom i somras till mig och kommer att stanna för alltid.  Emil skulle dessutom hata mig för all framtid.

Killen på bilden är Iris bror Chili. Han blev påkörd utanför sitt hem den 23 februari. Rädd, skadad och chockad sprang han iväg och har inte kommit hem. Många är ute och letar efter honom, man har sett spår så sent som för 2 dagar sen. Han håller sig nog undan människor så gott han kan.

Jag skulle behöva städa idag men tankarna är på Gotland hos Chili och hans matte. Då Iris rymde mitt i natten och var borta i flera timmar mådde jag så fruktansvärt dåligt… i ett par timmar…. Chilis matte pendlar mellan hopp och förtvivlan i flera dagar. Det har snöat, det har varit kallt. Kan inte ens föreställa mig vad hon går igenom just nu. Jag skulle vilja åka dit och hjälpa till o leta.

Hela Estrelan är gjord för att överleva svåra förhållanden, rör sig energisnålt. Bara han kunde närma sig människorna han hör men han håller sig nog undan. Håller tummarna som attan att det här ska sluta lyckligt.

Det pågår en kamp mellan mig och Ozzy just nu. Kampen går ut på att avgöra vem utav oss som är herre i huset. Ozzy tycker att den rollen faller naturligt på honom då han ung, snygg och har alldeles för mycket testosteron i kroppen.

Hemma gör han allt för att visa sitt missnöje med att han inte får bestämma. Protest, protest och åter protest.

Inkallning har funkat bra på mina hundar men på sistonde har Ozzy blivit immun mot det, bemödar sig inte ens att vända ansiktet åt mitt håll då jag ropar… Han biter på saker. Han gillar att bita sönder min behåar (kanske en viss symbolik i det?) Jag har nu 2 stackars behåar kvar. I morse när jag kom hem från jobbet o skulle krypa isäng hängde jag upp behån på en krok på väggen, log lite för mig eftersom jag såg att Ozzy följde mig med bilcken… Hihihi, försök att komma åt den du gosse….

Vaknade vid halv 2. Gick upp och raka vägen till toaletten. Sitter yrvaken och ruggig lagomt för att se Ozzy komma triumferande med min behå i munnen. Så nu har jag en behå kvar.

Ute på promenader ter han sig som ett ”fladder” kan inte bättre beskriva det. Höjer jag rösten åt honom eller rycker till i kopplet då han beter sig illa ser han ut som om jag slog honom 20 ggr om dagen. Kryper ihop, tittar skyggt på mig… skyndar undan. Väl hemma blåser han upp sig och står vid altandörren och morrar åt nån stackars farbror som går stavgång på vägen utanför.

Rädd för spöken då han inte är på hemmaplan. Rambo hemma i huset och på gården. En Rambo som i varje vaket ögonblick försöker bekämpa den kvinnliga diktatorn i huset.                                                                                                                                                                                                Du må vara portugis min käre Ozzy men när det kommer till envishet är din matte som en gammal grekisk bergsåsna.

Du får inte gå ut eller in först, du får inte stå och morra, skälla vid dörren, fönstret etc då jag är hemma. Du får inte ta min plats i soffan (är inte kul att vara soffdyna till dig, erövringsförsöken pågår gärna då jag redan sitter där) och…. ge f-n i mina behåar!!

Förra helgen for vi till Siv-Laila, vår räddare i nöden. Hon skulle se till att Ozzys kula kom dit den skulle. Jag och min vapendragare Ewa packade in oss i bilen och for fred fm. Siv-Laila masserade, gav akupunktur. Det enda som hände var att Ozzy fes. Siv-Laila stod till slut och höll andan bakom Ozzy medan hon försökte få tag på den rackarns testikeln.

Vilket trök. Blev skitväder på väg hem, blev påkörd på E18, Forden står nu på verkstad. Hoppas det blir lite bättre nyheter på måndag då vi ska till Gävle. Jakten på kulan fortsätter.

Iris löper för fullt. Ozzy har blivit könsmogen, kan lyfta på benet alldeles själv detta medför att jag i sanningens namn inte vet om jag ska droga ner mig själv eller Ozzy.

Iris håller på att gosa ihjäl alla i huset. Äter allt hon kommer åt. Nu har hon ätit en skål med mat, fräst åt Ozzy så hon kan inta hans matskål med. Ozzy står hjälplöst och tittar på… (karlar… )

Ozzy gnyr, gnäller, gnäll-skäller och flåsar 24 timmar om dygnet. Ingen ro i kroppen alls. Gör sina försök att hoppa på Iris. För att bespara grannarna någon slags ”live-show” får de vara ute en i taget. När Iris är ute själv låter Ozzy konstant. Krafsar på dörren, yler… tanken på att inte ha full koll på Iris är honom övermäktig.

När Ozzy är själv ute har Iris lugn o ro… dvs massa tid för gos. Följer en överallt, står ibland och tittar längtansfullt ut genom altandörren (tror hon spanar efter den snygga Flat-killen Sigge som hon är så förtjust i ). Ozzy springer ute med svansen i vädret… skällandes konstant…. ”min tjej, kom inte hit… ni åker på däng… allihop”

Ska bli en fröjd när detta löp är över. Tills nästa sväng blir det p-spruta. Får ju ändå inte ta bebisar på Iris så för att bespara alla inblandade detta tror jag det blir bäst.

Ikväll är jag ledig. Ska gömma mig från hundarna i källaren. Kolla på en film (på rätt hög volym så jag inte hör Ozzys pip-gnäll) Öppna en flaska gott vin och förbanna min dumhet att jag inte hunnit med p-sprutan innan.

Har börjat ge Iris glukosamin för sina leder… tycker mig se en förbättring

Min stora tjej börjar se liten ut bredvid sin ”lillebror”. Folk frågar mig om hon är en annan ras… nope, de är samma.

J hade arbetskamrater hembjudna på middag nu i veckan, de tyckte att Iris såg så vacker och klok ut… bra beskrivning av henne tycker jag.  De sa något mindre smickrande om Ozzys blick (tänker inte nämna det här).

Jag har mina barn varannan vecka, de bor hos sin pappa halva tiden. Det är så kul att se hundarna då barnen kommer hem. Iris blir så glad att hela rumpan går fram och tillbaka då hon viftar på svansen…..”äntligen är flocken samlad igen”

Erik frågade mig häromdagen om vilken av hundarna jag älskade mest…. kunde inte utse en favorit…det går inte men jag ser att mina barn har varsin favorit och de känslorna verkar vara ömsesidiga.

Erik har sin favorit i Iris, Emil i Ozzy. När Emil var sjuk förra veckan vek inte Ozzy från honom många meter. Låg utanför hans sovrum, sov med honom då Emil låg i min säng. Hundarna är aldrig där om inte jag är där. Erik brukar rasta Iris, det tycker han går bra… tror inte han rastat Ozzy en gång på 5 månader… han känner sig mer säker med Iris. Iris uppför sig väl med Erik… hon vet var hon har honom. Hon kan även gå in på hans rum och ligga på golvet där… Ozzy går sällan in där om det inte är för att torka av munnen på lakan i den obäddade sängen eller kolla efter något ät/bitbart.

Det värmer hjärtat enormt då jag ser Erik gosa med Iris i soffan, eller Emil borra in hela ansiktet i Ozzys päls då han ligger framför tv:n.

Mina föräldrar har också varsin favorit… tror att Ozzys position riskerades enormt igår kväll dock.

Vi hade bjudit över mina föräldrar på middag. Satt efter middagen i soffan med lite vin och småpratade. Ozzy låg på golvet och började så småningom att fisa så där vidrigt som han gör ibland. Inom loppet av ett par sekunder hade han utrymt vardagsrummet…. det GICK INTE att stanna kvar där inte… (kan meddela att han även rapade mamma i ansiktet då han gosade ner sig i soffan, pappa skrattade gott)… vilken charmis man har.

Denna syn mötte mig en morgon då jag jobbat. Måste ha sovit gott för jag hörde inte då det brakade. Grannen sa att det lät jättehögt och vill gå över för att höra att hundarna var ok (obs, inte att jag var ok). Det har kommit så mycket snö i år, snöslungan går varm och de 2 nedersta trappstegen i entren syns inte längre.

Hundarna tycker om snö, det har varit lite jobbiga promenader då det inte varit plogat… man får pulsa fram och hundarna hoppar bredvid en. Plocka bajs har varit ett annat gissel. Jag försöker vara en duktig hundägare och plocka upp efter hundarna men hur lätt är det då Ozzy som verkar tro att det ligger ett allmänintresse i vad han vräker ur sig och vill exponera det för så många som möjligt,  klättrar högt upp på en snövall och lägger en rykande hög som sjunker ner en halvmeter i snön.

Dessa enorma mängde snö har också gjort att Ozzy kan kliva över staketet och hälsa på Yngve (vår granne)… Iris har löplina nu tills våren kommer och jag får ta nya tag med staketet… göra det rymningssäkert… hur nu det ska gå till.

Då har det hänt… min bebis börjar bli stor. Känner att kraftmätningen har börjat mellan karlarna i huset. I förrgår kväll lekte Rufus och Ozzy i trädgården, leken gick överstyr och de tussade ihop. Jag gick emellan, det gick rätt bra så det var inget allvarligt slagsmål.. mer gruff/tjafs men det var första gången Ozzy gick emot Rufus.

Ozzy börjar bli ett finnigt tonårs-yngel med attitydproblem, måste ta daglig träning nu med honom känner jag…. Ozzy är stark som person, tar nog lätt över om han får tillfälle. Långpromenaden idag gick bra… han var väldigt splittrad, gick sick-sack över gångvägen… skulle ha koll på allt som hände eller inte hände. Dock lyhörd för matte.. som vanligt.

Visste att dagen skulle komma…. känns ändå lite sorgligt.

På kvällarna när jag ska gå i säng och borstar tänderna brukar jag höra hundarna tassa in i sovrummet. När kommer in möts jag oftast av denna syn (obs ibland en välbäddad säng )

Det blir till att krångla sig ner bredvid hundarna. Iris är den som oftast har störst ”sängvett och etikett” Hon lägger sig nära mig, mysigt och värmande. Ibland ligger hon faktiskt sked med mig. Det är mysigt med hennes huvud på min kudde och jag kan hålla om henne.

Ozzy saknar ”sängvett o etikett”. Han kan hoppa upp i sängen, kolla så att det verkligen är matte där… spana, spana… ok där ligger hon.. puss puss (vaknar här av att någon snosar mig i örat och slickar min näsa)  Allt detta för att sedan rasa ihop i en hög PÅ matte.

Jag vet… en del tycker att det är äckligt att ha hundar i sängen, har även hört att man skickar ut ”fel signaler”… det blir hundarnas säng.. inte din…

Kan det inte vara VÅRAN säng då??