jag och mina estrelor

Nu är det mycket om den hunden här på bloggen men det har varit mkt kring honom.

Var till Gävle förra veckan, fick besked om att kulan med största sannolikhet aldrig kommer på plats. Så mycket huvudbry dom där pungkulorna orsakat så ska det bli en fröjd att knipsa bort dom. Ozzy får se fram emot ett liv som kastrat.  Lite som Farinelli… bedövande vacker men okapabel till att tillverka barn.

Det märkliga är att några frågat om jag ska göra mig av med honom nu. Skulle aldrig falla mig in. Han kom i somras till mig och kommer att stanna för alltid.  Emil skulle dessutom hata mig för all framtid.

Killen på bilden är Iris bror Chili. Han blev påkörd utanför sitt hem den 23 februari. Rädd, skadad och chockad sprang han iväg och har inte kommit hem. Många är ute och letar efter honom, man har sett spår så sent som för 2 dagar sen. Han håller sig nog undan människor så gott han kan.

Jag skulle behöva städa idag men tankarna är på Gotland hos Chili och hans matte. Då Iris rymde mitt i natten och var borta i flera timmar mådde jag så fruktansvärt dåligt… i ett par timmar…. Chilis matte pendlar mellan hopp och förtvivlan i flera dagar. Det har snöat, det har varit kallt. Kan inte ens föreställa mig vad hon går igenom just nu. Jag skulle vilja åka dit och hjälpa till o leta.

Hela Estrelan är gjord för att överleva svåra förhållanden, rör sig energisnålt. Bara han kunde närma sig människorna han hör men han håller sig nog undan. Håller tummarna som attan att det här ska sluta lyckligt.

Det pågår en kamp mellan mig och Ozzy just nu. Kampen går ut på att avgöra vem utav oss som är herre i huset. Ozzy tycker att den rollen faller naturligt på honom då han ung, snygg och har alldeles för mycket testosteron i kroppen.

Hemma gör han allt för att visa sitt missnöje med att han inte får bestämma. Protest, protest och åter protest.

Inkallning har funkat bra på mina hundar men på sistonde har Ozzy blivit immun mot det, bemödar sig inte ens att vända ansiktet åt mitt håll då jag ropar… Han biter på saker. Han gillar att bita sönder min behåar (kanske en viss symbolik i det?) Jag har nu 2 stackars behåar kvar. I morse när jag kom hem från jobbet o skulle krypa isäng hängde jag upp behån på en krok på väggen, log lite för mig eftersom jag såg att Ozzy följde mig med bilcken… Hihihi, försök att komma åt den du gosse….

Vaknade vid halv 2. Gick upp och raka vägen till toaletten. Sitter yrvaken och ruggig lagomt för att se Ozzy komma triumferande med min behå i munnen. Så nu har jag en behå kvar.

Ute på promenader ter han sig som ett ”fladder” kan inte bättre beskriva det. Höjer jag rösten åt honom eller rycker till i kopplet då han beter sig illa ser han ut som om jag slog honom 20 ggr om dagen. Kryper ihop, tittar skyggt på mig… skyndar undan. Väl hemma blåser han upp sig och står vid altandörren och morrar åt nån stackars farbror som går stavgång på vägen utanför.

Rädd för spöken då han inte är på hemmaplan. Rambo hemma i huset och på gården. En Rambo som i varje vaket ögonblick försöker bekämpa den kvinnliga diktatorn i huset.                                                                                                                                                                                                Du må vara portugis min käre Ozzy men när det kommer till envishet är din matte som en gammal grekisk bergsåsna.

Du får inte gå ut eller in först, du får inte stå och morra, skälla vid dörren, fönstret etc då jag är hemma. Du får inte ta min plats i soffan (är inte kul att vara soffdyna till dig, erövringsförsöken pågår gärna då jag redan sitter där) och…. ge f-n i mina behåar!!