jag och mina estrelor

Det har varit ett intensivt år på hundfronten. Jag började året med lilla Iris som jag hade stora planer för, utställning etc. Rufus skulle kastreras och bantas… det var planerna för honom stackarn.

Iris fick problem med en has och i somras fick vi en diagnos.. subluxation… jojo, det såg vi faktiskt. Inget som skulle kunna opereras men kunna stärkas upp med sjukgymnastik… gott så, så länge hon har normal livskvalitet är matte nöjd. Senare på hösten kom svar från höftröntgen, C-höfter.. har inte kunnat ta valpar på min fantastiska hund iaf… sorgligt kändes det då på ett konstigt sätt, det var ju redan kört.  Året avslutades med en serie rymningar, Iris med fjortis-attityd och hjärna skarp som en kniv lyckades lura och manipulera matte. Minns fortfarande den gången vi var i trädgården och lekte. Jag, Iris och Ozzy… jag trodde inte hon skulle försöka ngt då jag var med. Vi lekte och hade det så kul, jag mötte Iris blick och såg att det var något på gång. Snabb som blixten vände hon på kroppen och kastade sig iväg… suck.

Lilla Ozzy som kom in i våra liv i aug. Denna otroligt charmiga kille som med sitt lugn och sin stabilitet får alla på fall. Han har växt och jag inväntar första tonårstrotsen. Han och Iris är verkligen storasyster/lillebror. Han kan vara så vidrig på henne…. hon i sin tur retas tillbaka så gott hon kan. Ozzy är bottenlös, han blir nog aldrig mätt. Han slänger i sig maten på några sek och går sedan till Iris matskål och grinar… jag menar det…. grinar. Iris kontrar med att äta så sakta hon bara kan, tittar lite på honom då hon tuggar. Så sakta som Iris äter nu har hon aldrig ätit.  Ozzy har en klumpighet som gör honom oemotståndlig. Jag brukar ha sällskap i sängen, Iris hoppar upp och lägger sig lite mysigt bredvid mig. Ozzy släpar sig upp i sängen för att sedan rasa ihop i en hög över matte. Minns fortfarande den förmiddagen (hade jobbat natten) jag vaknade av Ozzys rumpa i ansiktet…. han brydde sig inte utan makade sig ner. Lilla Ozzy har även visat sig vara ett stinkbomb av högsta kaliber. Jag jobbar inom sjukvården, när det kommer till dofter är jag härdad… inte mycket som bekommer mig men när Ozzy myler ur sig framför tv:n på kvällen andas jag faktiskt genom filten… stanken är obeskrivbar.. måste upplevas.. inte för jag unnar någon det. Har provat lite olika foder men jag börjar faktiskt tycka synd om maten som ska passera den mag- o tarmkanalen… huuu. Kanske är för att han faktiskt kastar i sig maten.

Rufus kastrerades i våras och har blivit lugnare. Det tog tid men han har lugnat sig väsentligt. Nu sen i höstas valde han att gå i pension. Det tidigare terapi-hunden som följt husse till jobbet varje dag ledsnade då. Mitt under ett samtal kunde Rufus resa sig och gå mot dörren. Har man hört samma gnäll i snart 9 år så blir det väl nog kan jag tänka. Här i Tierp börjar han också koppla av. Har inte samma behov av att vara ute utan kommer faktiskt in och sover, är tom inne ibland dagtid.

Har tänkt lite hur mitt liv skulle vara utan hundarna och jag vill inte ens tänka på det. Iris och Ozzy… fantstiska hundar, så olika och så lojala mot mig, enormt älskade. Nu vet jag att jag skaffade mig ovanligt mycket på en gång… jag har en fjortis o en snorunge.. det är fullt upp men det är så kul och jag ångrar inte en sekund. Rasen Estrela kommer alltid att följa mig, en enormt rolig ras att hålla på med.

This entry was posted on söndag, januari 3rd, 2010 at 21:28 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.